Solstaden

Solstaden
Bildkälla

 

I St Petersburg, Florida finns ett pensionat, Butlers Arms. Där huserar ett stort gäng åldringar av alla de sorter, och romanen berättar om deras liv på pensionatet, deras tankar kring lugnet, oron och döden. Det finns många karaktärer, och till en början kan det vara knepigt att hålla koll på vem som är vem.

Vi har bland annat miss Frey, föreståndarinnan på pensionatet, en äldre kvinna som ofta är sjuk. Så har vi ägarinnan, Ruthermer-Berkeley. Vi har också mrs Rubinstein, den självsäkra galjonsfiguren som har enkelt att ta för sig och få saker att hända. Där finns också mrs Peabody, en osäker kvinna som oftast har dåligt samvete över andras problem och mestadels har svårt att lugna ner sig och sluta oroa sig. Mrs Morris har vi också, som funderar öve rom man kan ersätta talet med den skrivna texten. Något som Westin (2017) skriver att man på ett sätt gör redan idag, när vi skriver och chattar mer än vi umgås ”på riktigt”

Vi har mr Thompson, en halvdöv gammal man med minst sagt sexistiskt beteende. Han är mestadels ignorerad av kvinnorna på pensionatet, och de låter honom hållas, ända tills mrs Thompson plötsligt dyker upp på pensionatet, 18 år efter att mr Thompson senast sett till henne.

Som kontrast har vi det unga kärleksparet Bounty-Joe och Linda. Linda jobbar på pensionatet, och hon och Joe umgås en del tillsammans, men Lindas kärlek är inte tillräckligt för honom. Joe längtar till Jesusfolket, och vill inte påbörja så mycket nya projekt eftersom han går och väntar på att Jesus ska komma tillbaka.

Det händer inte särskilt mycket i boken. Det ordnas en vårbal med ett besök av en revystjärna och borgmästaren dör. Romanen avslutas med en utflykt till djungeln.

Solstaden är en slags satir om Amerika och hur man behandlar gamla människor

– Förlaget

Solstaden är en av Tove Janssons mindre kända verk. Romanen utkom 1974, och är Janssons romandebut. Det skrev bl.a. Boucht (2007) om, att boken inte alltid blev väl mottagen, som t.ex. hon i sin recension skrivit vad hon inte gillade, och Tove själv hade blivit väldigt upprörd över. Boken kan beskrivas som en vuxenbok som handlar om att åldras. Det är också Janssons sätt att bryta sig lös från Mumindalen, och göra något annat. Det finns dock många likheter mellan Solstaden och Mumindalen. Båda är trygga ställen som kantas av oro.

Solstaden är en roman som påminner om kroppens förfall, språkets långsamma försvinnande och minnets bräcklighet. Det är en berättelse om böjelser och begär som kan ge innehåll åt en ålderdom, och om deras försvinnande i sin tur.

– Boel Westin, 2017

Westin (2017) menar att denna roman är Tove Janssons steg in i ett skrivande med fokus på äldre människor. Hon har gjort det tidigare i t.ex. Sommarboken, men verkligheten är på många sätt mycket mer grym i Solstaden. Pensionatet åldringarna bor på beskrivs lite som den sista platsen innan de dör. Där händer inte så mycket, och det kan mest ses som ett limbo mellan livet och döden.

Romanen tillkom efter att Jansson gjort en resa till Florida och själv besök en av de så kallade ”Sun cities”. Pensionatet Butlers Arms är taget direkt ur verkligheten efter Toves resa. (Westin 2007). Boken är en helomvändning från det finländska kalla och gråa till den varma staden. Solstaden började som en novell, men växte sedan till sig och blev en roman. (Westin 2007).

Baksidetexten till boken, som Tove Skrivit själv citeras ofta, vilket även kommer att göras här.

Jag reste genom Amerika, genom Florida, och kom en natt till en stad som var fullkomligt tyst. Nästa morgon var den lika tyst och tom. De öppna verandorna låg i sin grönska med långa rader gungstolar, alla vänta mot gatan. Lugnet var nästan hemskt. Och sen begrep jag att staden var en av solstäderna, de gamlas städer där solskenet är garanterat hela året om. Allt är tillrättalagt för vila och ålderdom, obönhörligt och idealiskt.

  • Tove Jansson, Solstaden
Tove Jansson
Bildkälla: http://bookcoverlover.blogspot.fi/2013/10/tove-jansson-solstaden.html

Jag tycker citatet, baksidetexten beskriver kontentan av romanen väldigt väl.Det är ett lugn, inte mycket som händer, och för varje liten sak som händer känns det som om det är världens största grej.

När Tove skrev Solstaden var började hon själv närma sig 60 år fyllda. Och hennes 60:onde levnadsår var samma år som romanen kom ut. Westin (2007) skriver att hon var mitt emellan de åldrar hon skildrar, inte ännu nära döden, men inte heller så ung som Joe och Linda.

Personligen håller jag med väldigt mycket av det som sagts i olika sekundärkällor. Boken går långsamt och trögt, men samtidigt finns det något där, en förväntan att något ska hända. Men inget nämnvärt händer. Lite så som livet ibland kan vara.

 

Hanna-Madeleine Andersson

Källor

Primärlitteratur:

Jansson, tove (1974): Solstaden. Schildts & Söderströms.

 

Sekundärlitteratur:

Boucht, Birgitta (2007): När Tove Jansson lade på luren. Ny tid. Källa: http://www.nytid.fi/2007/10/nar-tove-jansson-lade-pa-luren/

Förlaget. Källa: https://www.forlaget.com

Westin, Boel (2007): Ord, bild, liv. Albert Bonniers förlag.

Westin, Boel (2017): Om romaner av Tove Jansson. Modernista

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s